shesamachine

Ny behandling idag och nya piller. Och jag måste säga att jag hoppas på detta så himla mycket att jag antagligen kommer gå sönder totalt om det visar sig vara verkningslöst. Men jag säger som doris i hitta nemo, fortsätt simma, fortsätt simma! För ibland känns det fan som att hoppet är det enda jag har kvar, och hoppet är det enda jag inte ger upp. Nån jävla gång ska jag väl må bra igen. :)

Men om vi nu ska snacka om nåt annat än sjukdom för en gångs skull så träffade jag ett medium idag, har träffat han en gång innan och jösses vad tufft det är! Han skrev ner massa saker om mig, och det blir en rätt rejäl käftsmäll när man läser igenom det. Det är så mycket man förnekar, förtränger, åsidosätter. Om farsan, speciellt. Problemet med att jag skämtar om allt är väl att det är svårt att se allvaret i det också. För hur bra min förmåga än blir att se det positiva i saker, så glömmer jag nästan själv bort att jag skulle ge nästan vad som helst för att få träffa pappsen igen. Men alla har vi olika sätt att hantera saker och jag blir mycket hellre betraktad som dum i huvudet med mina morbida skämt, än att vara ett offer som folk tycker synd om. För det är inte synd om mig. Jag hade en farsa som älskade mig när jag var liten, jag älskade honom då och jag älskar honom nu. Och jag tänker fan inte sitta och vara självömkande eller sorgsen över att få ha upplevt det.