shesamachine

Nu är det dags att lätta hjärtat litegrann, eller åtminstone, få ur mig en sak som stört mig jävligt länge. En specifik känsla som jag hatar - känslan att inte bli betrodd. För en sak kan jag säga, och det är att det värsta inte är att må såhär som jag gör med yrseln dag efter dag, det värsta är att folk inte verkar tro på att jag verkligen mår dåligt.

Antagligen beror det på två saker, dels att det inte syns på utsidan och dels för att jag inte fått någon riktig diagnos på varför jag mår som jag gör. Inte fan säger man emot om någon med körtelfeber säger nej till en krogrunda, exempelvis. Kass jämförelse, men förstår ni vart jag vill komma? Inte fan säger jag nej till turer på stan, en fika, en fest eller en resa för att jag inte vill gå. För det vill jag ju, så helvetes gärna. Men uppenbarligen går det inte.

Ett bevis för att det inte går blev min senaste göteborgsresa. Åkte i torsdags och skulle kommit hem idag, istället fick jag ta ett sista minuten-tåg hem vid 18-tiden igår. Jag hade ju liksom föredragit den planerade krogrundan istället för att ligga däckad på tåget hem, men alla verkar inte riktigt förstå det.

Jag är bara så trött på att hela tiden behöva höra folk som blir sura när jag måste säga nej till saker. En del säger det högt men majoriteten tjurar för sig själva alternativt går och gnäller hos någon annan. Eller som börjar tjata; "du måste ju försöka lite", "du inbillar dig nog", "det är ju inget fel på dig, läkarna har ju inte hittat något", "var inte så lat nu becca".
Men come on. Jag vet själv att jag mår dåligt och (tack och lov) har jag såpass mycket vettigt psyke kvar att jag vet att jag inte inbillar mig. Vad ångest innebär lärde jag mig för länge sen och jag lärde mig efterhand också att hantera den, jag känner igen ångest och det här är definitivt inte det.

Jag vill inte ha nåt medlidande men däremot skulle det kännas gött att slippa behöva oroa mig över att förlora halva bekantskapskretsen bara för att jag mår dåligt. Och förhoppningsvis ska jag väl ändå inte behöva må såhär resten av livet? När jag är frisk, då jävlar kära vänner, då ska jag bli riktigt jävla stupfull med er allihop. Och tills dess, wish me luck med läkarna, det känns som att jag kan behöva det. För dom tror nämligen inte på mig ett dugg.