Kärlek är för dom
Nu kommer det ett litet emo-inlägg såhär på kvällskvisten. Ibland behöver man bara få skriva av sig, inte för att det spelar någon roll egentligen för allt kommer ändå vara som vanligt när man är klar. Men bara för att... Få ur sig allt det där som finns där någonstans, som man kommer förtränga sekunden efteråt, men som man vill göra synligt för någon sekund eller två. Och som man kommer ångra direkt efteråt att man överhuvudtaget drog upp.
Tvivel, hela tiden så mycket tvivel.
Tvivel på mig själv, en ständig gnagande oro, en tanke som skriker, du duger inte som du är. Inte någonstans, någon gång. Och en väg som verkar gå åt fel håll, val man gör som är felaktiga. Gång efter gång, bara för att man inte vågar. Eller kan.
Men det värsta av allt är det faktum som slår en när man inser att man inte kan hjälpa. Människor man älskar som genomlider sitt egna personliga helvete, och allt man gör är att stå med förlamade armar utan att göra någonting. Det känns ungefär som att ha något som är trasigt, och man har alla redskapen till att laga skiten, men man står utan instruktionsbok och kan således inte göra någonting alls. Bara gissa sig fram i röran, försöka fundera ut vad som behövs göras. Och det är det jag faller på, jag hittar inga rätta ord och ingenting att ta mig till. Och allt jag känner är en enda stor hopplöshet; så himla mycket jag skulle vilja göra, och så sjukt lite jag får gjort. Och följden blir mer hopplöshet, mer uppgivenhet. Mer tystnad.
Korta fragment av lycka upplevs med vännerna, på fest och med tobias. Sen är det back to reality, tillbaka till den ständiga gnagande känslan av att jag kommer aldrig någonsin bli något bra, något som duger.
det finns en fagrare glans, någon annanstans
du får hoppas som om himlen fanns
och tro, och be att det ska gå
för du får ingen tröst av din inre röst
den vill knäcka dig varenda höst
och gråa dagar skyndar aldrig på
depressiva episoder och maniska perioder
vissa klarar sig utan exstas
andra springer fatt och blir nervösa och får spatt
om inte livet är ett kul kalas
Tvivel, hela tiden så mycket tvivel.
Tvivel på mig själv, en ständig gnagande oro, en tanke som skriker, du duger inte som du är. Inte någonstans, någon gång. Och en väg som verkar gå åt fel håll, val man gör som är felaktiga. Gång efter gång, bara för att man inte vågar. Eller kan.
Men det värsta av allt är det faktum som slår en när man inser att man inte kan hjälpa. Människor man älskar som genomlider sitt egna personliga helvete, och allt man gör är att stå med förlamade armar utan att göra någonting. Det känns ungefär som att ha något som är trasigt, och man har alla redskapen till att laga skiten, men man står utan instruktionsbok och kan således inte göra någonting alls. Bara gissa sig fram i röran, försöka fundera ut vad som behövs göras. Och det är det jag faller på, jag hittar inga rätta ord och ingenting att ta mig till. Och allt jag känner är en enda stor hopplöshet; så himla mycket jag skulle vilja göra, och så sjukt lite jag får gjort. Och följden blir mer hopplöshet, mer uppgivenhet. Mer tystnad.
Korta fragment av lycka upplevs med vännerna, på fest och med tobias. Sen är det back to reality, tillbaka till den ständiga gnagande känslan av att jag kommer aldrig någonsin bli något bra, något som duger.
det finns en fagrare glans, någon annanstans
du får hoppas som om himlen fanns
och tro, och be att det ska gå
för du får ingen tröst av din inre röst
den vill knäcka dig varenda höst
och gråa dagar skyndar aldrig på
depressiva episoder och maniska perioder
vissa klarar sig utan exstas
andra springer fatt och blir nervösa och får spatt
om inte livet är ett kul kalas
Kommentarer
Postat av: ämma
jag mår ungefär som du.
och jag finns lika mycket här för dig som jag vet att du är för mig. Och alla andra. och wah, klockan är snart 8 på morgonen, och jag är vaken. Världen håller på att bli sjuk!
Trackback
