shesamachine

Sitter hemma i gamla goda (?) Färjestaden och lyssnar på nostalgimusik, drömmer mig tillbaka. Jag är konstig på ett sätt, jag tänker alltid tillbaka på gamla tider med ett leende på läpparna, ständigt med tanken "vad lätt det var då" i huvudet. Frågan är väl bara, var det verkligen det? Problem man hade i 13-14-årsåldern är näst intill vardagliga problem nowadays - då var det en smärre katastrof. Gråtattacker om saker man bara rycker på axlarna åt idag. Visst fick man ett annat perspektiv på livet när farsan dog, men den enda långvariga tanken som etsade mig fast i huvudet på den fronten var väl det faktum att man skulle lika gärna skulle kunna vara död imorgon. Jag tar inget för givet längre. 

Nu ler jag åt minnena, att man ville "dööö för jag skämde ut mig inför hela klassen". Man sa något dumt vid fel tillfälle (kunde inte hålla käften då, det kan jag inte nu heller) och helt plötsligt hade man folk emot sig. Katastrof. För att inte tala om all olycklig kärlek, om man bara visste hur mycket svårare kärlek skulle bli när man blev ännu äldre.

Min poäng är, det som var problem då, kanske inte är det längre, men det var ändå ett problem. Man var ledsen, det gjorde ont, man blev sårad. Det är inte patetiskt, det är bara ett faktum att man har blivit hundra gånger starkare utan att man ens märkt något. Tiden läker inte bara såren, den ger dig hårdare hud.

Jag bara hoppas så innerligt att jag kan se tillbaka på den tiden jag har nu, med ett leende på läpparna.
På sjukdomshelveten, felaktiga diagnoser och ovetande läkare.
Jag hoppas att jag ler, och tänker, fan vad bra jag är.
För jag klarade mig igenom det.