shesamachine

.. Blev det bowlingkväll. Så sjukt najs! Började med pizza @ victoria (stamstället ftw) tillsammans med erik och mattias. Sen joinade resten av gänget och vi drog till bowlingen. Och guess what, jag var inte så jättedålig! Lyckades till och med slå en strike och skrek och skuttade som en kanin på uppåttjack. Gött.
Efter bowlingen missade jag bussen så då drog jag till the rock med simon och ela. Älska stället, bästa musiken och bästa stämningen, trots att det inte var så mycket folk. Anyways, lyckades flirta till mig lite alkohol av en inte så nykter simon innan jag drog hemåt med bussen vid midnatt, eller ja, det blev ju inte riktigt hem utan istället hamnade jag i borgholm, totalt oplanerat. Tillsammans med tobbe + vänner blev det visst lite alkohol till denna kväll, inte fel alls! Kvällen slutade runt 3-4 efter fyllemat i greby tillsammans med tobbe och peter. Sjukt bra kväll.

Idag var jag på dop, tobbes låtsaskusins dotter (krångliga släktförhållanden? no, no!) skulle döpas i gärdslösa. Mysigt var det, och sjukt söt unge. För övrigt har inte så mycket hänt, hämtat min kära oönskade bror daniel i kalmar och sedan lekt med leksakståg tillsammans med tobbe. Varför? Inte en aning. Kanske mest ett konstaterande att jag aldrig kommer bli helt vuxen. I like it.

Fredagkvällen, jag = hemma med migrän. Inte okej. Inte heller det faktum att jag fick slänga mig av bussen vid träffpunkten på grund av akut illamående.

Idag ska jag åtminstone försöka samla ihop tillräckligt mycket energi för att träffa delar av gänget för en kväll. Jag känner att jag behöver det, jag drar fan ner mig själv till bottennivå av all denna isolering hela tiden. Nog för att det är svinjobbigt i sig att vara sjuk konstant, men det är hundra gånger värre när jag måste tacka nej till saker.

För övrigt så... Har det vart bättre. Både psykiskt och fysiskt.
Och jag är lite trött på sömnlösa nätter och konstant tv-tittande.

Grattis grattis grattis till min allra käraste Nathalie/Silkis på födelsedagen. Ikväll skulle jag egentligen supit dig under bordet men det får jag helt enkelt vänta med, dessvärre. Jag hoppas du får en bra dag ändå :) <3

För er som har spotify och funderar på att dra till peace&love-festivalen i år. Har fixat en spellista med enbart band och artister som kommer dit i år, kanske bra om ni vill lyssna in er lite på musiken. Take a look; http://open.spotify.com/user/justlikeheaven/playlist/4C7kjazyQbtK11DmgabogH

Inget stockholm blev det. Och visst kännns det, som vanligt, förjävligt att behöva strunta i något för min hälsas skull. Men samtidigt får man försöka vara lite positiv och tänka att det är bättre att jag drar dit när jag mår bättre. För det ska jag göra! Mina 12 tabletter om dagen borde ju faktiskt göra lite nytta snart tycker jag.

Utöver min hälsa så, ja, jag vet inte. Besvikelse är väl rätta ordet, I guess? På min hälsa, på mig själv, på... Ja. Utan att säga mer så känner jag starka associationer till The Killers - Mr Brightside för tillfället.

Jag försöker bara peppa mig själv så gott jag kan med mötley crüe i hörlurarna som jag ska stå längst fram och se i sommar, @ peace&love. Och jag ska vara så in i helvetes frisk då, så är det.

Don't go away mad
(just go away)

Sitter hemma i gamla goda (?) Färjestaden och lyssnar på nostalgimusik, drömmer mig tillbaka. Jag är konstig på ett sätt, jag tänker alltid tillbaka på gamla tider med ett leende på läpparna, ständigt med tanken "vad lätt det var då" i huvudet. Frågan är väl bara, var det verkligen det? Problem man hade i 13-14-årsåldern är näst intill vardagliga problem nowadays - då var det en smärre katastrof. Gråtattacker om saker man bara rycker på axlarna åt idag. Visst fick man ett annat perspektiv på livet när farsan dog, men den enda långvariga tanken som etsade mig fast i huvudet på den fronten var väl det faktum att man skulle lika gärna skulle kunna vara död imorgon. Jag tar inget för givet längre. 

Nu ler jag åt minnena, att man ville "dööö för jag skämde ut mig inför hela klassen". Man sa något dumt vid fel tillfälle (kunde inte hålla käften då, det kan jag inte nu heller) och helt plötsligt hade man folk emot sig. Katastrof. För att inte tala om all olycklig kärlek, om man bara visste hur mycket svårare kärlek skulle bli när man blev ännu äldre.

Min poäng är, det som var problem då, kanske inte är det längre, men det var ändå ett problem. Man var ledsen, det gjorde ont, man blev sårad. Det är inte patetiskt, det är bara ett faktum att man har blivit hundra gånger starkare utan att man ens märkt något. Tiden läker inte bara såren, den ger dig hårdare hud.

Jag bara hoppas så innerligt att jag kan se tillbaka på den tiden jag har nu, med ett leende på läpparna.
På sjukdomshelveten, felaktiga diagnoser och ovetande läkare.
Jag hoppas att jag ler, och tänker, fan vad bra jag är.
För jag klarade mig igenom det.

En dag i taget så går det mesta.

Jag börjar friskna till lite nu åtminstone, skönt är det, för nu orkar jag vara social med folk igen. Träffade Karin igår för första gången på väldigt länge och det var sjukt kul att prata gamla högstadie/estetminnen. Och dude, vad man vart dum/fjortis/whatever ganska många gånger. Men det är kul att minnas i efterhand och inse att fan, jag har nog vuxit upp i alla fall.

Idag = stan med Mattias :)